"Hon hade lärt sig ett och annat genom att iaktta Dina: Det man gjorde, det gjorde man. Och frågade ingen till råds, ifall man kunde klara sig utan."

East Side Gallery.

Le Trainspotting och Le Mick i brist på annat.

Då var det slut med skolan för den här gången. Allt som återstår är typ champagnefrukostar och att lämna in alla gamla böcker och slänga allt skrot från skåpet och vad man nu kan tänkas göra. Det känns faktiskt ganska sjukt. Jag har ju hatat skolan i stort sett hela mitt liv (nian var ganska kul) så det är som att jag har vant mig vid att alltid släpa mig dit och alltid ha något jobbigt att göra och alltid vara uttråkad och arg och less, och så plötsligt kan jag faktiskt göra (nästan) vad jag vill! Jag måste ju inte släpa mig till en skola i höst också. Även om jag kommer göra det i alla fall. Den kommer bara förhoppningsvis inte vara lika fasansfull som alla skolor jag gått på tidigare. Anmälde mig till en kurs vid namn Skapande Bild på Umeå Universitet för någon dag sen, bara för att gardera mig med alternativ, ifall att jag mitt i allt bara skulle vilja flytta till Umeå. Jag gillar Umeå. Har alltid gillat Umeå. Det e fint. Hur som haver så har jag inte riktigt fattat det ännu. Men jag antar att det ändå känns ganska så ofantligt bra.

En grej som e ganska fin är att jag äntligen ska se dessa sötnötar i Småland om mindre än en månad.

Idag har det varit en sån där värdelös dag där man inte gjort någon nytta alls och bara velat åka hem och slöglo på Harry Potter hela tiden.

Tänkte att jag skulle skriva en liten truddelutt sådär om en väldigt bra bok slash film vid namn Dinas Bok. Det är tack vare min mormor jag känner till den (det är tack vare min mormor jag känner till mycket bra saker här i världen) och efter att ha tänkt köpa filmen och böckerna i sex långa år (som det gått sedan jag såg filmen första gången) så har jag faktiskt kommit mig för att göra det. Jag tycker att det är en stark och bra berättelse som tycks få alldeles för lite uppmärksamhet (kanske för att boken kom ut -89 och och filmen -02 och kanske för att den är norsk och kanske för att den är allmänt udda) med död och förlust som största tema, då Dina inte riktigt klarar av att släppa taget om dem hon förlorar, samt att hon har blivit lite knepig sedan hon av en olyckshändelse dödade sin mor då hon var fem år. Berättelsen är också mer eller mindre uppenbart feministisk; det handlar helt enkelt om en kvinna som lever i mitten av 1800-talet och som gör lite vad hon vill, typ röker cigarr och spelar cello mitt i natten och utnyttjar första bästa stalldräng och skickar sin skadade make nedför ett stup av barmhärtighet och skjuter en och annan oärlig och tjuvaktig ryss och tar helt enkelt makten på sitt eget lilla vis. Som pricken över i:et så är hon också bra på att slåss, rida och få sista ordet i nästan allt. Jag gillar karaktärerna Stine, Tomas, Benjamin (i de senare böckerna) och så Lorch, såklart, som av nån anledning får mig att tänka på nån i Mumin. Hur som haver så är den allmänt udda och konstig och klockren och bra.

Båt på Avan i Överkalix.

"Det är en kväll för sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv. Den där melodin hade han haft under hatten många dagar men inte riktigt vågat plocka fram än. Den måste få... växa till sig och bli en så glad övertygelse att bara han rörde vid munharmonikan hoppade alla toner in på sina rätta platser. Om han tog fram den för tidigt kunde det hända att de satte sig på tvären och bara gav honom en halvbra sång, eller så kunde han tappa lusten och aldrig mer få tag i dem på det rätta sättet. Melodier är allvarliga saker, i synnerhet om de ska vara både glada och vemodiga. Men i kväll kände sig Snusmumriken säker på sin visa. Den fanns, den var så gott som färdig - och den skulle bli bättre än någon han nånsin hade gjort."

"Tomas funderade allvarligt på att dra till sjöss. Men det var så många om och men."

Klicka på bilderna för att komma till källan.

En gång såg jag en färgfilm som Sam Riley medverkade i. Det kändes väldigt fel.

Källa.

Såhär tuffa är Mellis och jag. Åker till Tyskland om två veckor. Det e nice.

Har i dagarna flyttat från stan ut till de vilda förorterna i Luleå. Det känns bra, eftersom våran lägenhet var typ det kallaste och skrotigaste nivå "Om man sover mot ytterväggen vid fönstret så blir man förkyld." Däremot har jag i stort sett hela mitt liv bott på gångavstånd till allt och att bo långt ute i tjotahejti känns ofantligt inramat och klaustrofobiskt eftersom man plötsligt måste anpassa sina tider efter lokalbussar, istället för att bara kunna gå ut när man känner för det, samt att slippa betala en massa pengar bara för att ta sig ut ur området. Jag hatar verkligen lokalbussar. Tunnelbanor är liksom okej, något som ju tyvärr inte finns här, men bussar är bara... nej. Dessutom så tycker jag typ att allt är klaustrofobiskt nuförtiden. Pepp och pop.